Idag är det tre år sen du dog.

Tre år sen en bit av mig dog, min sk familj dog. Den familjen som du uppehöll. Det är verkligen den jobbigaste dagen på året, denna dagen går jag bara och gråter hela dagen, jag är bara ledsen och allmänt nerstämd. Vill bara stänga in mig i ett rum för att sitta och gråta. Allt jag kan tänka på är dig . .

Allt jag ser i mitt huvud är dig ligga på sjukhusbädden med slutna ögon, alldeles kall, men huden alldeles len. Kroppen ligger helt stilla, för där ligger ju bara ditt "skal" du finns inte längre kvar i kroppen . :(
Jag ser hela mitt liv passera revy, jag ser dig och allt vi gjort tillsammans, alla fina minnen jag har med dig.

Jag har en sak som jag tror stenhårt på, en månad innan du försvann från mig fick jag reda på att jag var gravid.. och jag tror att när ett liv blir till, slocknar ett annat, i detta fall ditt liv. Kanske var det därför du rycktes ifrån mig? Kanske inte .. I guess we'll never know .

Men allt jag vet är att jag saknar dig så jävla mkt, så mycket att jag undrar hur mycket man saknar en människa? och jag undrar när det ska sluta göra ont? När ska jag sluta gråta, när tar tårarna slut? När ska jag sluta må dåligt över att du är borta? När får man må bra igen?

Jag saknar dig, min underbara pappa <3

Det jag sörjer mest är att William aldrig fick chansen att lära känna dig, du fick aldrig chansen att se vilket underbart barn han är. Jag är så fruktansvärt ledsen över det ..

( Ni får ursäkta min novell )