2010-07-22 10:59:16 Graviditeten
» Kommentarer(0) «

Allting startade fredagen den 24:e Augusti, efter att jag gått över 16 dagar.

Jag vaknade vid 03.00 den morgonen av att jag hade ont i magen, fattade inte just då att det var värkar utan trodde mer att jag var dålig i magen, så jag gick och satte mig på toaletten i tron om att det bara var magknip. Gick o la mig igen, men efter 5 min kom det onda tillbaka, och så höll det på i en timma innan jag väckte Jörgen.

Jörgen ringde sen till sin mamma för att be henne ringa upp till förlossningen, för våran hemtelefon fungerade så kunde inte direkt ringa. Så en BM ringde upp Jörgen och han fick berätta hur det var, jag försökte mest andas igenom värkarna samtidigt som jag packade BB-väskan. BM tyckte vi skulle komma in på en kontroll eftersom jag ändå hade tid för igångsättning kl 10. Så vi åkte och lämnade Rocky hos Jörgens mamma. Och sen vidare upp till förlossningen.

Fick komma in på ett förlossningsrum vid 05.30 , och fick sedan ligga med CTG i en halvtimma. Efter den halvtimmen var gjord kom BM in för att känna om jag hade öppnat mig något och jag var öppen 1 cm och tappen helt utplånad. Ett steg i rätt riktning iaf, det kändes ju skönt. Dom kom in med frukost, vilket jag inte var det minsta sugen på, vem vill äta när man har ont? Ja, inte jag iaf! Gav väl det mesta till Jörgen, och jag satsade på att dricka lite vatten istället.

När klockan hade hunnit bli 10 skickade BM ut oss på en promenad en timma för att jag skulle öppna mig lite snabbare. Vi gick en runda runt sjukhuset och satte oss i Cafeterian en snabbis så Jörgen kunde äta nåt. Vid 11 var vi tillbaka på rummet igen. Och BM kände på mig igen, nu var jag öppen 3 cm, så lite hände ju! Hon skulle komma tillbaka en timma senare för att kolla igen, och vid 12 var jag öppen 4 cm . Då beslutade dom att ta hål på hinnorna, så att vattnet gick. Jag bara kände hur vattnet rann ur mig. Vid denna tiden satte dom även in värkstimulerande dropp. För att öka farten på värkarna.

Då fick jag be om lustgasen, för värkarna blev så mycket mer intensivare än innan. Tillslut så blev dom så starka att jag hade en värk som varade i 2 min och tog bara 3 sek innan nästa värk kom, då hade jag ont vill jag lova. Aj aj aj.  När klockan blivit 14 orkade jag inte mer utan bad om att få ryggbedövningen, för jag klarade inte av att hantera värkarna, låg där i panik och visste inte hur jag skulle andas för att hantera dom.  Då kände man sig inte så stor på jorden. Men narkosläkaren kom väldigt fort, tack och lov. Han förklarade allt han gjorde in i minsta detalj, och det kändes oerhört tryggt. Då jag är extremt rädd för nålar och sprutor. Jag låg och kramade Jörgens hand hela tiden, samtidigt som jag slukade i mig lustgasen. Han tyckte jag skulle kura ihop mig som en arg katt, och hur lätt tror ni det var med världens bamsemage?

Han satte i bedövningen. Spinal bedövning. Men efter en timma så börja allt avta igen, så den gjorde inte så bra verkan på mig. Så jag ringde på BM då det gjorde så fasansfullt ont igen, så hon rådgjorde med narkosläkaren och dom gav mig en dos till. Och den dosen räckte ca en timma den med :/ Sen ville dom att jag skulle ställa mig på knäna för att bebisen skulle sjunka längre ner i förlossningskanalen, men eftersom ryggbedövningen bara satt sig i höger ben så kan ni ju gissa hur lätt det var att stå på knä, men jag fick stå o hänga i ryggstödet, och då skrek jag riktigt, för det gjorde så förbannat ont. Kände flera gånger att jag bara ville ge upp, och det sa jag till Jörgen också. Att ”Nu ger jag upp, nu skiter jag i de här, jag vill åka hem” Men han peppade mig oerhört bra, och är så glad att han fanns där som stöd för mig, vet inte hur jag hade klarat det annars.

Vid 18.20 satte krystvärkarna igång och det kändes bokstavligen talat som att jag skulle skita ner mig. Sa till min BM att det trycker på nu, men hon tyckte inte att jag skulle krysta och andas igenom krystvärkarna istället. Men hallå?! Det går inte, man krystar automatiskt, det är ju något som kroppen sköter självmant till en viss del. Men sen kom en förlossningsläkare in och tryckte på min mage samtidigt som jag krystade, väldigt obehagligt. Och så där höll det på ett bra tag, närmare bestämt 2 timmar innan dom beslutade för att dom skulle dra ut bebisen med sugklocka för att bebisen hjärtljud sjönk så, och bebisen höll på att få syrebrist. Men det visste jag ju inte just då, och det ska jag nog vara glad för. För annars hade jag fått panik om jag visste att bebisen kanske inte mådde så bra.

Men själva sugklockan gjorde ondare än hela förlossningen i sig. Kändes som om dom slet sönder hela underlivet på mig. Fyfan! Men ut kom det en pojke kl. 20.50.

Efter 18 timmars kämpande och 2,5 timmas krystvärkar senare kom han, våran lilla pojke, vår förstfödda. En skatt på 3955 gram och 54 cm lång. Helt perfekt och helt underbar ! J

Hade fått några få bristningar invändigt som dom fick sy, efter att moderkakan kommit ut, helt smärtfritt. Nu var lyckan total !