2010-06-12 20:47:33 Marie babblar
» Kommentarer(5) «

Idag hittade jag en fästingjävel på golvet. Undrade va det va för grått och runt som låg där på golvet och rörde på sig, så jag tittade lite närmare på det lilla äcklet, och ja visst va det en äckelpäckel fästing. Och vi vet ju vart den kommer ifrån, men det äckligast var ju att den sugit sig så fet, så den släppt. Åh, jag ryser av bara tanken på dom äckliga små parasiterna.

De unga djuren håller till på gräs och buskar, gärna längst ut i toppen av ett långt grässtrå. Därifrån hakar de sig fast vid varmblodiga djur, även människor, som går förbi. När de lyckats hamna på ett lämpligt offer, söker de sig till ett skyddat skrymsle på kroppen, med tunn hud. Fästingars mundelar (snabel) har kraftiga hakar som gör att de kan borra sig in i huden och sedan hålla sig kvar medan de suger blod. Ett svagt bedövande gift sprutas också in. I de flesta fall känner värddjuret inte någon smärta. Den stannar i denna ställning en tid medan den suger sig full med blod. Vanligen upptäcker man den först när den svällt upp till en iögonfallande storlek. Efter flera dagar är fästingen fylld av blod motsvarande många gånger sin ursprungliga kroppsvikt. Den släpper då taget och lämnar sin värd.