2011-09-06 09:37:19 Mina tankar och funderingar
» Kommentarer(9) «


Jag vet inte ens hur jag ska börja .. För allt jag känner nu är tomhet och saknad! Dagen igår var hemsk, en dag jag aldrig vill uppleva igen, att ta farväl av den man älskar så högt och han anar ingenting det va hemskt. Bara bilresan dit va jobbig, tårarna rann ner för min kinder hela vägen dit. Utanför kliniken bröt jag ihop, försökte samla mig så vi kunde gå in och anmäla oss. Och sen skriva på det jobbiga avlivningspappret, vi valde att vara med under hela processen för att finnas där för våran älskling & vi valde även en separat krimering så vi får hem hans aska.

Sen fick vi gå ut och hämta Rocky för att gå in en separat ingång. Där kom veterinären in och gav han en lugnande spruta som skulle göra han jätte trött och dåsig, han skulle fortfarande vara medvetande om vad som hände runtomkring men väldigt slö, och det blev han. Tog visserligen en stund och han blev ganska uppjagad, men han kände väl på sig att det va nåt på gång kan jag tänka mig, för där satt vi 3 i ett rum och båda matte & husse grät, klart han fattade. Han är ju inte dum. När sprutan fått full effekt, så låg han bara där, såg helt livlös ut, enda livstecknet man såg från honom var bröstkorgen som rörde sig upp o ner, och hörde lite flåsningar :/ Sen kom det en sköterska för att sätta kanylen för den sista injektionen . Usch va jobbigt det va när hon kom in, då visste vi att nu är det nära.

Hon sprutade in medlet i hans tass . Den vackraste av fyra små tassar som finns ♥ Sen tog han en djup suck och sen var han borta . Han somnade in jätte fort, sköterskan lyssnade på hjärtat och det hade slutat slå. Hon lämnade oss sen själva med Rocky för att vi skulle få ta vårat sista farväl. Jag satte mig brevid honom och la hans huvud i mitt knä, han tunga vackra huvud. Men det fanns inget kvar, bara en tung kropp. Jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag grät igår. Och sen bara gå och lämna han där och veta att han ska läggas i ett kallt kylrum och vi ska åka hem till våran varma lägenhet. Idag kommer dom från Örebro och hämtar honom, för kremeringen. Så om en vecka får vi åka och hämta hans aska i Uddevalla .

Men det värsta var ändå att komma hem . Man kom upp i lägenheten och ändå fast man visste att han inte va med oss så väntade man sig liksom att nån skulle skälla, komma springandes mot en i hallen, men det va det ingen som gjorde. Man gick runt och tittade i lägenheten efter honom. Vart är han? Varför ligger han inte i soffan som han brukar och slickar till förbannelse? Ingen som tassar omkring i lägenheten, allt är bara tyst man hör inte dom små klorna slå mot parketten längre. Man hör ingenting, inget flåsande, flämtande, slickande.. Allt är bara tyst.

Det är så jäkla jobbigt speciellt alla vardagssysslor man är så van vid, gå upp på morgonen och ge han vatten och mat, gå ut på morgonpromenad, sitta och mysa med han i soffan, han ska bara finnas där. Det är bara så, varför kan det inte vara så? Jag vill dammsuga 2-3 ggr om dan för att han fäller så, jag vill svära mig förbannad när han börjar skälla och barnen har somnat, jag vill ha han nedanför min säng på nätterna, jag vill att han ska finnas här när jag kommer hem. Jag vill ha Rocky ♥

Livet kommer aldrig bli detsamma utan honom, visst livet kommer gå vidare men det kommer vara jävligt tungt och jobbigt ett tag framöver nu. William tog det inge bra, när han kom hem från dagis igår så sprang han in och tittade efter Rocky. Vi hade ju pratat med han innan om vad som skulle ske, och när han såg att Rocky inte var hemma så bröt han ihop toalt, tårarna bara sprutade på honom, och då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna, men försökte förklara för honom att man får vara ledsen, man får gråta för det gör mamma och pappa också för vi saknar Rocky! Det kom mycket tårar igår, för alla i hela familjen.

 

 

I keep you locked in my heart, until we meet again ♥

But time make's it harder, but I know you visit me in my sleep, my darlin' I miss you ♥