2012-03-05 10:05:52 Mina tankar och funderingar
» Kommentarer(1) «


En bok jag läser i min kurs nu . Den är hemsk, den är rå, den är ärlig .
Den är skriven av en kvinna som även hon förlorat sitt barn, under graviditeten. Detta är oftast inget man tänker på när man är gravid, man är så lycklig för man väntar ju barn och inte ett missfall. Men de här händer oftare än va folk tror, det är inget ämne man pratar "öppet" om, för de är lite tabu över det hela.

Mammors rädslan tas inte på det allvar som de borde göra. Först nu har det ju kommit nya riktlinjer från socialstyrelsen om att fosterrörelser INTE minskar i slutet på en graviditet, och känner man inte sin bebis, ska man inte tveka en sekund att söka vård. Jag har aldrig förlorat ett barn, så jag kan aldrig sätta mig in i en situation där föräldrar har förlorat sina barn, jag vet inte hur ont det gör, men jag kan bara tänka mig den fruktansvärda smärtan de måste ge. Att man ser hoppet falna, och ljuset plötsligt släckas och allt bara blir svart, svart, svart .

Men hursomhelst, i den här boken får man läsa flera berättelser från olika mammor om hur dom blivit bemötta under tiden dom fått beskedet av att deras barn inte lever längre, och då blir jag nästan mörkrädd, dessa personer har inte blivit visade nån som helst empati eller sympati. Fått beskedet slängt i ansiktet och sen blivit lämnade ensamma. Så får det inte gå till!

Samtidigt kan jag känna en rädsla över att skaffa fler barn, nu har jag två fina barn och dom lever. Men vem säger att det går bra nästa gång? Det kunde gått åt pipsvängen med Linus, det visste vi ju inte. Det enda vi visste var att han va liten och vi skulle förbereda oss på att han kanske inte mår bra, det kanske va nåt fel med han som inte ultraljuden visade, det fanns en risk att han inte skulle klara förlossningen, vi visste ingenting då. Nu känns de lite som att döden kommer "ikapp" mig. Jag har lärt känna flera föräldrar som förlorat sina barn i ett tidigt skede av sina små liv, som numera inte längre finns hos oss. ♥